A. Bonaccorsi and Cinzia Daraio (eds.): Universities and Strategic Knowledge Creation - Specialization and Performance in Europe, Edward Elgar Publishing (2007), 492 sider. 

Nyligen väckte den nytillträdde svenska universitetskanslern Anders Flodström, tidigare rektor vid Tekniska högskolan i Stockholm, medial uppmärksamhet när han föreslog att det skulle räcka med en si så där fem svenska universitet lagom geografiskt utspridda i vårt avlånga land. 

Universitetens omvandlingsbehov är en fråga som debatteras flitigt i Europa. Den europeiska kommissionen har fört en intensiv diskussion om universitetens moderniseringsbehov och om reformtakten är tillräckligt hög i enskilda länder. I Danmark kännetecknas omvandlingen av fusioner och i Italien är trenden att fler privata universitet etableras. Dessa och andra företeelser vittnar dels om universitetens centrala roll för ekonomisk och samhällelig framgång, dels om ett missnöje med den rådande universitetsstrukturen. 

Klart är att dagens universitet är annorlunda än de var för bara ett par årtionden sedan. Allt talar för att de kommer att fortsätta att förändras. Omvandlingstrycket från samhället är stort. Utmaningarna har uppmärksammats av forskare, politiker och debattörer. Hyllmeter med rapporter som belyst universitetens kris och omställningsbehov har producerats. I denna rapportflod finns åtskilliga studier med ideologiskt försvar eller kritik av universitetens nuvarande ordning, men förvånansvärt få studier som faktiskt bekymrat sig om att empiriskt belysa hur kunskapsproduktion går till inom en av kunskapssamhällets viktigaste institutioner. 

Denna kunskapslucka fylls emellertid med råge i en nyutkommen antologi (Universities and Strategic Knowledge Creation - Specialization and Performance in Europe. Edward Elgar 2007) med Andrea Bonaccorsi och Cinzia Daraio som redaktörer. Syftet med projektet har varit att systematiskt samla in statistik på lärosätesnivå i en rad länder för att belysa centrala frågor kring universitetens produktionsförutsättningar. Komparativa analyser genomförs med hjälp av data från Italien, Norge, Portugal, Spanien, Schweiz och Storbritannien. 

En huvudfråga som styrt projektets upplägg är hur olika universitet formulerar strategier och vilka effekter dessa har på förmågan till specialisering. Existerar det skal- respektive breddfördelar i forskning och utbildning? Vilka effekter har olika finansieringsformer på effektivitet och produktivitet? Föreligger det en konflikt mellan grundforskning och den tredje uppgiften? 

För att svara på dessa frågor har mikrostatistik samlats in. Redaktörerna menar att nationellt aggregerad statistik missar den heterogenitet som normalt kännetecknar all kunskapsproduktion. Som bekant är kunskap inte på något sätt normalfördelad utan följer andra fördelningsprinciper där exempelvis ett litet fåtal står för en stor andel av den högkvalitativa forskningen. Därmed krävs också andra statistiska metoder än klassiska regressionsmetoder och här laborerar författarna med s k icke-parametriska metoder. Endast genom att beskriva denna heterogenitet och undersöka effekterna kan forskning om universiteten bidra med en mera sofistikerad policyanalys. 

Den använda forskningsmetoden ger också upphov till en rad intressanta teoretiska och empiriska resultat. I boken visas att universitet förvisso är komplexa kunskapsorganisationer men att de går att analysera med kvantitativa och mikroorienterade metoder. På så vis kan man, äntligen vill jag tillägga, analysera delvis outforskade samband mellan strategi, resursinsatser och effekter på forsknings- och utbildningsproduktivitet. 

I en rad kapitel visas hur universiteten tar medvetna strategiska positioner i den internationella konkurrensen om studenter, forskare och finansiering. Detta bidrar till specialisering, förnyelse och segmentering till marknadsefterfrågan. Universitet är inte de passiva kunskapsorganisationer som ofta antagits utan har, precis som företag, förmåga att kombinera resurser för att möta omvärldens efterfrågan. 

Andra analyser visar, vilket kan förvåna, att de samlade resurserna till forskning och utbildning inte minskat mätt i fasta priser mellan 1994-2002. Däremot och helt enligt de teoretiska utgångspunkterna, finns det stora skillnader vad gäller finansieringsstruktur mellan länder och institutioner. De engelska och schweiziska universiteten har den mest differentierade intäktsströmmen. Universiteten i båda dessa länder är över lag mer specialiserade än i de andra undersökta länderna. 

Storlekens betydelse för universitetens effektivitet och produktivitet har varit föremål för en intensiv diskussion i flera länder. Vissa undersökningar har ifrågasatt om det verkligen föreligger något samband, men bokens mikroansats medger mer förfinade analyser. En slutsats är att skalfördelar för all del existerar men att de finns i olika storleksintervall. En annan slutsats är att skalfördelar är mera förekommande i utbildning än i forskning. När det gäller utbildning har storleken betydelse upp till en viss nivå som ligger på ungefär 3000 anställda. Därefter visar analyserna inga skaleffekter mellan 3000 och 6000 anställda. Återigen finns betydande skillnader mellan länder där exempelvis skalfördelarna visar sig vara små i Italien men desto mer betydande i Storbritannien. Ett intressant resultat är att det existerar avtagande skalavkastning vid de gamla och forskningsintensiva universiteten. En tolkning är att de är ineffektiva utbildningsproducenter i förhållande till yngre universitet men däremot effektiva forskningsutförare. 

Det finns inte något enkelt samband mellan universitetens storlek och forskningsproduktivitet. Det existerar avtagande skalfördelar upp till 3000 anställda. Därefter är skalfördelarna små men positiva upp till 8000 anställda men därefter avtar sambandet. Det föreligger heller inga positiva skalfördelar i att både erbjuda utbildning och forskning. En ökning av storleken bidrar snarare till en ökad utbildningsproduktivitet men till en försämrad forskningsproduktivitet. 

Slutsatsen är att specialisering lönar sig och bör uppmuntras. En klok politik låter universitet hitta sina roller och kanaliserar resurser från lågproduktiva enheter till högproduktiva och dynamiska fält inom både utbildning och forskning. Däremot förkastar författarna slutsatsen att en koncentration av resurser skulle vara den bästa modellen för att effektivisera de europeiska universiteten. 

Boken är i första hand ett experiment med nya data, metoder och teoretiska perspektiv. Däri ligger dess största förtjänst men det gör den också svårgenomtränglig för den som söker enkla lösningar på universitetens förestående utmaningar. Det är inte en helt lätt bok att ta sig igenom och vissa resonemang döljs i en statistisk snårskog. Analysen öppnar emellertid för en rad intressanta resultat som ifrågasätter alltför enkla lösningar på universitetens reformbehov. De europeiska universiteten är inte anpassningsbara vindflöjlar till rådande omständigheter. De profilerar och specialiserar sig - en strategi som också lönar sig. Däremot finns en rad institutionella hinder i Europa som försvårar profilering. Här visar bokens samtliga kapitel på ett förtjänstfullt sätt att det inte är så enkelt som att låta storleken bestämma reformagendan. Hade vi egentligen väntat oss något annat svar?