Det finns idag för mycket folk i systemet i förhållande till de tillgängliga ekonomiska resurserna. En ny studie visar att intäkterna för forskning ökade stadigt fram till år 2003, men därefter viker kurvorna nedåt, främst beroende på minskade externa anslag. Resurserna har inte bara minskat i absoluta tal, statsanslagen har inte heller räknats upp i samma takt som kostnadsökningarna (se figur). Däremot har personalen ökat, framförallt professorer och lektorer. Humaniora befinner sig i ett läge där ett antal faktorer sammanfaller på ett olyckligt sätt: många doktorer har examinerats medan antalet doktorander och studenter att undervisa har minskat. 40-talisterna har ännu inte gått i pension. Nästan 40 procent av humanistprofessorerna är över 60 år. Man kan på ett sätt säga att humanistisk forskning lider av ett lyxproblem: ett överskott av högt kvalificerade universitetslärare konkurrerar om krympande resurser. Detta överskott på personal ger naturligtvis ett uselt förhandlingsläge för den enskilde forskaren. 

Med största sannolikhet får vi i Sverige ett nytt resursfördelningssystem som tar sin utgångspunkt i en bedömning av presterade resultat under den närmast föregående perioden. Sektorn befinner sig visserligen i väntans tider men vårt intryck är också att lärosätesledningarna satsar en hel del på förberedelser inför det man tror komma skall. Alla vill ha en bra startposition när det nya loppet startar. Generellt sett intar fakultetsledningarna i vår studie två olika roller. Medan en del fattar tydliga beslut och gör prioriteringar internt uppfattar sig andra snarare som humanisternas förespråkare externt gentemot rektor och andra fakulteter. Det finns dock tydliga tecken på managerialism vid de undersökta universiteten. Ett exempel är en ökande styrning av de direkta statsanslagen (fakultetsanslagen). Universiteten går mot en allt mer prestationsbaserad fördelning. Det finns ett stort antal kriterier i bruk för att identifiera prestationer. De vanligaste är lärarkompetens, doktorsexamina, publikationer och externa anslag. 

Det finns olika strategier för att höja kvaliteten. En kan beskrivas som den individuella strategin. Den bygger på att man ger befintliga framgångsrika forskare tid för forskning eller rekryterar personer, oftast professorer, med internationell ryktbarhet och, allt viktigare, bevisad förmåga att attrahera externa medel. En annan strategi kan kallas den kollektiva: koncentration av resurserna och kraftsamling i större forskningsmiljöer, inte sällan tvär- eller mångvetenskapliga. Ofta används bägge strategierna samtidigt vid lärosätena, dock med en viss skillnad mellan de äldre och de yngre universiteten. De yngre lärosätena är betydligt mer benägna att koncentrera sina forskningsresurser än de äldre. Hur framgångsrika dessa strategier är avgörs givetvis både av hur finansieringsbilden ser ut och vad man vill uppnå. Det beror också på utgångsläget. Att döma av hur de externa anslagen fördelats mellan lärosätena verkar den individuella strategin vara väl så framgångsrik som den kollektiva. Huvuddelen av forskningsanslagen ges ju fortfarande till individuella forskare, och de har i mycket hög grad gått till de fyra stora (=gamla) universiteten. 

Alla universitet har dock som målsättning att öka de externa anslagen. Men konkurrensen är hård och att skriva framgångsrika ansökningar tar mycket tid. Universiteten sätter därför in olika stödinsatser. Ett sätt är att avsätta tid till forskare för att skriva ansökningar, ett annat att utveckla incitament (poängsystem) för att lämna in ansökningar, ett tredje är att skapa bättre administrativa stöd för den ekonomiska hanteringen av beviljade anslag. Flera universitet har även anställt personal vars uppgift är att underlätta forskarnas arbete med ansökningar till externa finansiärer. 

Stor möda läggs nu på att utröna hur man bäst bedömer kvaliteten i humanistisk forskning. En vanlig åsikt är att publiceringsmönstren inom humaniora inte låter sig fångas av gängse databaser och kvantitativa verktyg. Bibliometriska analyser, citeringsindex etc. upplevs därför som hot. De flesta inser dock att kvantitativt orienterade utvärderingsinstrument kommer att bli verklighet även för humanioras del, och då gäller det som någon i studien uttryckte det: «att inte sticka huvudet i sanden». 

En intressant fråga är vad som kommer att förändras mest: utvärderingsmetoderna eller publiceringspraktiken. Utvärderingsmetoder påverkar som bekant forskningen. Gemensamt för alla de studerade universiteten är en ökande kontroll över de egna forskarnas publiceringsmönster. Samtliga publikationer ska nogsamt rapporteras in till respektive universitets databas. Dessutom anmodas institutionerna att ta fram publiceringsstrategier. Universitetsledningarna uppmuntrar publicering på ett så synligt sätt som möjligt, dvs. i många fall mer internationellt. Trots att det betonas att stor hänsyn ska tas till ämnesmässiga särdrag - i många discipliner dominerar monografer på svenska - är det tydligt att om målet är att bli «internationellt ledande» duger det inte att enbart skriva på svenska. 

Uppsala universitet och Lunds universitet (fler verkar vara på gång) har tagit initiativ till stora utvärderingar, i vilka all forskning vid respektive universitet genomlyses med beprövade metoder: självvärderingar och platsbesök med internationella expertpaneler men, nota bene, inte bibliometri för humanisternas del. Resultaten av utvärderingarna kommer att ligga till grund för den interna resursfördelningen de närmaste åren. 

Många av dem som svarat på SISTERs enkät är emellertid nöjda med arbetet som sådant. Såväl forskning (framförallt) och undervisning (om det bara inte var så mycket) är stimulerande arbetsuppgifter (men ledning och administration avskyr alla). De som ska inleda sin forskarkarriär ska dock igenom ett nålsöga. En ökning av nydisputerade har inte följts av en motsvarande ökning av postdoktorala tjänster och konkurrensen om externa forskningsanslag är stenhård. 

Även de som idag har en privilegierad situation, dvs. har forskningspengar, eller attraktiva forskarassistenttjänster, är tämligen pessimistiska inför framtiden. Kritiken träffar det akademiska karriärsystemet. Det är få som anser att lektorat är en attraktiv tjänst med nuvarande villkor (ofta 20 procent forskning), knappast heller befordrad professor. De nydisputerade framför i enkäten många negativa synpunkter på ledarskapet i akademin: godtycklighet, brist på transparens, nepotism och feodala strukturer är återkommande beskrivningar av arbetssituationen i enkätmaterialet. Här finns det uppenbarligen en del att ta tag i för ansvariga chefer vid universiteten.