I flera internationella jämförelser placerar sig Sverige högt - ibland till och med högst. Sverige framställs ofta såväl i nationella som internationella sammanhang som ett ledande forsknings- och innovationssamhälle. Sverige ligger i ledning när det gäller relativ FoU-volym och har unikt många universitet på den globala topp 100-listan, i förhållande till landets storlek. Den andra sidan av myntet visar emellertid att storföretagen fortfarande befäster sin stora betydelse för forskningen. Citeringsnivåerna faller, den kliniska forskningen sviktar och sist men inte minst tyder rapporter på att det finns ett missnöje bland forskare gentemot rådande arbets- och finansieringsvillkor. 

I boken Forska lagom... efterlyser författarna ett starkare engagemang för forskning hos svenska politiker. Dagens situation beskrivs som «präglad av till dels förnöjsamhet, till dels av ro». Att bli en «ledande forskningsnation» har sedan länge varit ett mål i svensk forskningspolitik men förutsättningarna för att nå målet och behålla en ledande position förändras snabbt och oavbrutet. Författarna skriver att «utan att positionera sig klokt och framgångsrikt i forskningens globala strukturomvandling kommer svensk forskning att successivt förlora kapacitet på alla plan.» 

Globaliseringen av forsknings- och innovationspolitiken, som till exempel anpassningar till OECD: s och EU: s styrmedel och policy koordinering, kan visa sig riskabel speciellt för små länder som Sverige. Det nya med globaliseringen ligger varken i kunskapens eller i forskningens gränsöverskridande och internationella karaktär, utan snarare i globaliseringens förmåga att sätta ur spel de normer, regler och måttstockar som tidigare varit gällande i enskilda länder. Samtidigt ökar kraven på de politiska beslutsfattarna att i större utsträckning beakta de nationella kompetensbehoven och andra framtida behov. Ett möjligt tillvägagångsätt är att «komplettera anpassningen till globala trender med bredare och mer pluralistisk analys». De olika bidragen i Benner och Sörlins bok problematiserar var för sig, men i synnerhet tillsammans, allt detta. 

I boken analyseras även universitetens roll i den nya kunskapsekonomin. Med utgångspunkt i den så kallade «svenska paradoxen», det vill säga att Sverige investerar mycket i FoU men i termer av tillväxt får ut relativt lite av detta, lyfts i boken fram brister i synen på relationen mellan universitet och industri. Speciellt problematiseras sambandet mellan forskning och kommersialisering. Är forskning ett komplement eller substitut till innovation? Ligger problemet hos forskarna eller företagen? Och vad är bra forskning för tillväxt? Dessa är några av frågeställningarna som lyfts fram och problematiseras på ett nyanserat och kritiskt sätt. I ett av kapitlen hävdar författarna att en linjär syn på innovation fortfarande är förhärskande vilket skulle förstärka antagandet om att forskning och kommersialiseringsaktiviteter substituerar varandra. Viktigt är att se på hur omvandlingen av forskning till samhällelig nytta äger rum inom olika vetenskapliga dicipliner. En annan aspekt att ta hänsyn till är de skillnader som finns inom olika sektorer inom näringslivet vad gäller tidsramar och kunskapsinnehåll. 

Boken är ett värdefullt bidrag till förståelsen av Sverige och den svenska kunskapssektorns tillstånd och utveckling. Men den är också ett värdefullt tillskott till en mer kritisk diskussion kring dominerande föreställningar om kunskapssektorns roll och forskningspolitikens möjligheter och begränsningar att hantera globaliseringen. Författarna slår bland annat hål på myter om Sveriges enastående position i forsknings- och innovationsindikatorer och på andra förhärskande uppfattningar om forskningen i Sverige. Genom att presentera alternativa synsätt stimuleras läsaren till nya insikter och kritiskt tänkande på ett utmärkt sätt. Läsaren inspireras också avslutningsvis till att ställa frågan om det alltid är bra att vara «bäst». Det kanske är mindre bra om det sker på bekostnad av politiskt engagemang och minskar incitamenten för att driva på nödvändiga förändringar och finna lösningar på de stora samhällsfrågorna.