Med 1890-talets högkonjunktur fick Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm fler sökande än det fanns plats för. Statliga kommittéer behandlade problemen i termer av rättvisa - medborgarna hade rätt till sådan utbildning staten ordnade om de var behöriga. Men mindre utbyggnader av KTH löste inte problemet. Till det knöts omsider också Chalmers i Göteborg, som var en «lägre» läroanstalt, med ambitioner att bli «högre». 

Efter unionsupplösningen tillsattes 1906 en stor kommitté. I betänkandet från 1908 resonerade man i termer av ett relativt behov, snarare än en principiell rättighet, när det gällde frågan om antalet elever. Det var närmast den abstrakta enheten «nationen» som hade behov av fler ingenjörer, vilket motiverade anslag från det allmänna. 

Glidningen i grundmotiv kan relateras till två andra inslag i artikuleringen av frågan. Dels nyttjades i argumenteringen ett investeringsresonemang. Dess metaforiska logik sade att politikerna inte skulle se saken som en kostsam skyldighet utan som en räntabel satsning för framtiden. Dels artikulerades vinsten för landet med ett utvecklingsresonemang. Satsningen skulle göra att Sverige inte kom efter i utvecklingen jämfört med andra industrinationer. Den underliggande föreställningen var att skillnader mellan nationer som var samtidiga kunde uttryckas i termer av en tidsskala, vars gradering utgick från den tekniska förmågan. Maskinerna blev det mått med vilket ett folks utveckling mättes. Argumentationsfiguren verkar än i dag, även om det nu är BNP (Bruttonationalprodukten) som avgör vem som ligger «före» respektive «efter». 

Argumentet att staten borde satsa på teknisk utbildning för att landet inte skulle komma på efterkälken fungerade. Riksdagen beviljade stora anslag till nya byggnader för KTH. Kostsam var inte minst utbyggnaden av en relativt ny institution - laboratorier - som skulle möjliggöra en tidsenlig undervisning. Även Chalmers erhöll anslag, men inte högskolestatus. Strävandena efter sådan tog dock fart. De kom att motarbetas av KTH, som fruktade en minskning av de egna anslagen. 

Efter sekelskiftet tog även strävanden efter en doktorsgrad fart vid KTH. De ledde till motsatser inom lärarkollegiet. Detta rymde de s.k. grundämnenas universitetsutbildade professorer, vilka var drivande i processen. Men kollegiet rymde även de s.k. tillämpningsämnenas ingenjörsutbildade professorer, vilka inte alla såg akademisering som något eftersträvansvärt. 

Till slut lyckades kollegiet presentera förslag till stadgar, i vilka ingick detaljerade krav på betyg och praktik. Det sades också att den tekniske doktorn skulle avhandla ett tekniskt ämne, vilket i praktiken innebar en gränsdragning kring tillämpningsämnena och en garanti mot att ingenjörerna skulle komma in på akademikernas ämnen. 

När förslagen presenterades mötte de skepsis från industrins ingenjörer, men även från KTHs styrelse, som menade att de gav sken av att Högskolan var «lägre» än universiteten. Vid dem såg man potentiella konflikter mellan ekonomiska intressen och kravet på offentlighet. Framför allt menade vetenskaplighetens väktare att grundutbildningen var så forcerad, att den inte uppammade den självständighet som fordrades. Likartad kritik framfördes även av ingenjörer, t.ex. av en ledamot av KTHs styrelse. Han menade att schematrängseln gjorde att eleverna knappt hann studera: «De blifva helt enkelt korfstoppningsmaskiner.» 

Efter ytterligare utredningar och kompromisser inrättades 1927 den nya institutionen teknologie doktorsgrad. Detta innebar ett officiellt erkännande av att forskning kunde bedrivas utanför universitetens fyra fakulteter, närmare bestämt att tillämpningsämnena sanktionerades som verkliga vetenskaper. Den språkliga och institutionella kategorisering i grund- och tillämpningsämnen som länge hade brukats inom den tekniska utbildningssfären fördes över till forskningssfären. 

Men med doktorsgraden följde inga anslag till forskning. Inte heller den tekniska utbildningen fick de anslag dess företrädare ansåg att den hade behov av. I Stockholm menade man att landets behov av ingenjörer motiverade medel för att bygga ut KTH - i Göteborg att det var bättre att omvandla Chalmers till högskola. Det hade också föreslagits av olika kommittéer, men inte förverkligats p.g.a. dåliga konjunkturer. Även motståndet från KTH hämmade Chalmers utveckling, något som kom att återverka på KTHs utveckling. Den kontroversiella «Chalmersfrågan» fick politikerna att avvakta med substantiella anslagsökningar till båda läroanstalterna. 

Under 30-talet sökte man nya sätt att motivera anslag till sin verksamhet, t.ex. jämförde någon med de summor som gick till att bekämpa arbetslösheten. I relation till dem var «ett anslag till den tekniska forskningsfronten en lika billig som effektiv försäkringspremie mot arbetslöshet», hette det. Argumentet hade övertagits från den norske professoren Vilhelm Bjerknes, som i slutet av 1910-talet infört begreppet front i meteorologin. Denna frontbegreppets vandring från militärstrategi över väderprognoser till forskningsverksamhet är ett exempel på det metaforiska sätt att förstå något i termer av något annat som ofta är slagkraftigt. I en argumentation kan det vara vinnande att beskriva en kostnad som en investering eller försäkringspremie. 

Det arbetslöshetsrelaterade argumentet prövades under en socialdemokratisk regering. Men det hjälpte inte. Först sedan det politiska trycket ökat så att frågan om Chalmers status 1937 fick sin lösning började riksdagen bevilja anslag - till Chalmers och KTH. 

«Chalmersfrågan» hade lett till en ackumulering av olika problem. Samtidigt hade de många utredningarna av den lett till en uppbyggnad av kunskaper om frågorna och av det politiska intresset att ta sig an de tekniska högskolornas behov. Efter olika turer tillsatte man 1940 två stora kommittéer. Den ena utredde den högre tekniska undervisningen och ansågs slutföra det arbete som påbörjats av kommittén från 1906. Förslagen inledde en statsfinansierad utbyggnad av teknisk utbildning i stor skala med nationens behov av ingenjörer som bärande motiv. 

Den andra kommittén skulle utreda organiseringen av den tekniska forskning som tillkommit sedan 1906 och som ansågs avgörande för att landet inte skulle komma efter i den internationella konkurrensen. Kommitténs förslag ledde bl.a. till att riksdagen redan 1942 beslutade att skapa TFR. Uppslaget till den institutionella innovationen forskningsråd tycks utredarna ha fått 1941, då man under en studieresa till Tyskland fick lära sig hur «Reichforschungsrat» arbetade för att styra in forskningen mot samhälleliga behov. Om inte annat visar väl det sista exemplet att en stark styrning av forskningen inte självklart ger resultat som av efterkommande anses goda. Vår historia har också visat den politiska kraften hos de språkliga figurer, i termer av vilka verkligheten beskrivs. Hur behov tecknas, påverkar möjligheterna att mobilisera resurser och bygga institutioner. En viss problemformulering kan leda till en organisatorisk lösning som påverkar vardagens verksamheter - långt efter det att den värld som gav upphov till institutionen har förvandlats. Blir man varse språkets makt i det förflutna, skärps blicken för betydelsen av dagens ordvändningar, säg en modern metafor som «triple helix». Det historiska perspektivet ger oss en möjlighet att se med kritisk distans på de ord som behövs för att beskriva och argumentera. De är en förutsättning för att bedriva forskningspolitik.